Diskussioner i samtid

Sitter nu och pluggar biologi och lyssnar på Sigur Rós.
Kombinationen är rätt mysig faktiskt, i sängen med massa kuddar, en katt som ligger och tittar på mig och spinner, och jag hör liv och skratt från köket. Det ger på något sätt en frid och en ro att plugga, även om det "väsnas".

Denna helg har varit en rätt bra helg, vågar jag tro, även om jag känner att höst- och vinterdeppigheten så sakta börjar smyga in. Den gav sig uttryck på flera sätt innan helgen, men försvann märkligt nog i och med ett inköp jag gjorde. Eller märkligt är det kanske inte, men det känns fel att säga att en produkt gjorde mig glad i själen, men när det handlar om en musikspelare, vilket jag inte haft någon sedan i februari, som gör att jag äntligen kan lyssna på min musik i rusket så känner jag ingen skuld. Jag behöver verkligen musik har jag märkt, i alla fall just under höst och vinter. Saknad, på flera plan, och min förmåga att känna saker lite för stort ibland gör att jag varje vinter blir deppig på riktigt, men med musik så funkar det rätt bra.

För att inte vara diffus:
Min mamma som dog förra året
Min vän/nästanbror Christer som tog sitt liv för c:a två år sedan (om jag minns rätt)
Mina vänner i Tierp och de från Sandvikentiden
Det är dessa som utgör min saknad och till stor del påverkar mitt humör.

Nåväl, mp3 inhandlad och med det en pånyttfödd fantasi och energi i mitt skapande. Jag fotar igen, och har oftare tagit gitarren och satt mig och spelat nu de här dagarna, vilket bådar gott för mina kommande, lite hemliga, projekt jag har på gång.

Åter till plugget.
Hälsa på min vän Frida: http://fridafullrulle.blogspot.com/

----------------
Now playing: Sigur Rós - Ný batterí
via FoxyTunes

Eld

Firesky
Originally uploaded by thissilencekeepsmebreathing

Himlen kan vara rätt vacker när världen brinner

Så är det

Ibland gråter jag.

Kanske för att jag är ledsen. Eller så är jag glad, glädjetårar.
Men oftast gråter jag bara för att det är skönt.

I hjärtat liksom.

The Earth Is Not A Cold Dead Place

The Earth Is Not A Cold Dead Place

Jorden är inte en kall död plats.

Är det inte lite så man vill känna? Att världen vi lever i är en varm och bra plats? Och om det är så man känner, lurar man sig själv då? Eller om man känner att den visst är kall och död, att man inte vill vara med och leka…gör man rätt?

Granskande blickar som följer varje steg man tar, kanske i hopp om att man ska misslyckas. Eller lyckas, så man får klaga över det.

Haha, hon gjorde bort sig, såg ni? (det var inte jag…)

Ja det är väl klart att den där bratten ska ha dyra kläder på sig, fanskap. (jag vill också ha råd…)

Men oftast tittar folk faktiskt inte alls på varandra. Visst händer det att blickar möts, men de vänds lika snabbt bort. Vad glor han på, eller Hoppas hon inte såg att jag stirrade. Nej folk ser inte varandra, inte egentligen. Varför tror ni det finns skyltfönster överallt? För att folk hellre tittar där än på andra människor, i andra människors ögon, i skyltfönstren är det ju döda dockor som bär de kläder man tror att man behöver. Hör ni/vi hur det låter? Vi tittar hellre på döda ting än på levande. Om det inte är på tv, för där är vi trygga, där kan vi sitta och klaga och skratta, sörja och glädjas åt folk på behörigt avstånd. Där ingen kan se att du känner något.

Man kan nästan tro att det finns tv-apparater på marken också, för tittar inte folk i skyltfönster så är det nere i marken man har blicken. Vad är det man tittar på? Vad är det ni tittar på? Jag är här uppe, inte där nere. Här är jag, upp lite. Där är för övrigt även här uppe ni är också, så varför inte dela ”här uppe” med varandra? Vi går runt i ett folkhav av ensamma människor, en hel hjord med personer som tror att ingen ser dem. Och de har rätt, för samma människor vågar inte se andra människor. Ser ni inte sambandet? Titta på mig så tittar jag på dig.

Eller jag tittar på dig ändå, faktiskt.
I ögonen.
Och jag ler när jag gör det.

För är inte världen rätt fin och mysig ändå? Eller snarare, skulle den inte vara om folk bara såg på varandra och log? Skulle inte det räcka ganska långt? Kan inte en blick och ett leende, en känsla av att vi har något gemensamt, att vi är här tillsammans, kan inte det rädda världen? En sådan blick kan gå runt hela jorden, det tror jag på. Jag är så klart naiv och godtrogen, men det gör inget, för i min naivitet mår jag också rätt bra, och får andra som ser mig att må bra. Vem är det som vinner på att du, just precis du, är cynisk och kall? Vinner du på det? Verkligen? Från hjärtat?

Ett leende blir till ett annat leende
som blir till ett till leende
som leder till en glass i solen
som leder till en strandpromenad
som skapar ett till leende
som leder till att en ledsen person blir glad
som leder till ett till leende

som kan färdas hur långt som helst om vi vill det

det leendet kan rädda världen

Jorden är inte en kall död plats. Om vi vill det.

Tänk att det ska behövas en totalt rubbad sömn och, till följd av den, en osannolikt sné tankeverksamhet för att jag ska sätta mig och skriva lite.

Nu sitter jag, som ni kommer se längre ner, och lyssnar på Death Cab For Cutie. Jag ska erkänna att det är första gången jag hör den låten, eller den skivan för den delen. Det beror helt sonika på att jag får för mig att en skiva är skitbra och en annan inte, och sedan vägrar jag motbevisa mig själv.

Nej men va fan, det blir inget nu heller, jag är ledsen. Skulle jag fortsätta skulle folk börja tvivla på att jag är både nykterist och inte emo, så jag lägger ner nu.

----------------
Listening to: Death Cab for Cutie - Information Travels Faster
via FoxyTunes