Poesi och liv

Pratade precis med en vän som letar efter något att döpa sin blogg till, vilket fick mig att tänka att jag faktiskt inte uppdaterat min på iiihjättelänge (medvetet stavfel, för er som hört mig prata, läs det som det bör låta).

Och på tal om namn på bloggar så kom jag att tänka på mitt eget namn. Eller ja, inte mitt namn då (Peder), utan bloggens; this silence keeps me breathing
Många som skriver bloggar väljer att göra det antingen under sitt eget namn, alltså där bloggen helt sonika heter namnet. Andra väljer att skriva någon slags ordvits, det är väldigt vanligt. Ett tredje alternativ tycks vara att ta en låttitel, textrad, bokcitat eller liknande och göra det till sitt bloggnamn. Detta i sig är verkligen inget problem (jag har sällan problem med saker nu för tiden iofs), då det finns mycket fint och bra skrivet tidigare, och det finns många fantasifulla hjärnor att låna textrader av.

Jag förordar dock egenkomponerade saker, och gärna något man tänkt över lite. Eller snarare, något man KÄNNT över lite, för det är det en blogg är för mig; vad jag känner, lever och är. Jag skriver sällan här, men när jag gör det vet jag att jag befinner mig i en viss stämning, ett visst stadium, och då vill jag att namnet ska representera detta.

this silence keeps me breathing
eller i sin helhet:
this silence keeps me breathing this breathing keeps me silent

varje gång jag läser det så minns jag varför jag valde det, och hur det kom till.

en känsla av storhet, av tystnad och av en hel värld som lever
en tystnad som får varje andetag att bli ett eget liv
och ett andetag som gör mig tyst

det är svårt att förklara detta, den känsla jag så ofta får när jag...ja, när jag gör vissa saker.
Fotar, skriver, funderar, promenerar
jag stannar ibland upp bara för att andas
och vara tyst
även om inget runt omkring mig är tyst så är det endast mitt andetag jag hör
och mitt andetag är samtidigt tystnaden
när jag tänker på

this silence keeps me breathing

så fylls jag av hopp och underbara känslor
jag vill gå fram till vem som helst och ge personen en kram
jag vill lägga mig mot marken, vilken mark som helst, och känna att jag är en lika stor del av den som den är av mig
att vi hör ihop på något sätt
att vi är ett
och jag vill gråta lite över att jag inte gör mer än känner så

this silence keeps me breathing

det är tystnade, även om den är full av ljud, som får mig att andas
jag vill dela den tystnaden och det andetaget med precis alla
med precis allt
för vi är alla allt