Jag lät ganska bitter och grinig i förra inlägget
vill nog reda upp det lite
jag är inte så sur som det låter, och det mesta är egentligen både roligt och bra, tycker jag
även allt jag klagade på
det lät så fel och jag för några år sedan
det är ju inte jag nu
nu är jag däremot trött och morgondagspeppad
sovdags
kram
fredag 28 mars 2008
tisdag 25 mars 2008
Vad nytt och koolt allt ska vara
nu är jag så där igen
lite upprörd, som jag blir ibland på saker och folk
det kommer inte så ofta längre, men det kommer ändock ibland
att allt ska vara så koolt
speciellt
snyggt
det mesta blir en jakt, en tävling
man ska hänga med
styra upp sin garderob
peppa på alla tuffa spelningar över hela landet
allt ska dessutom fotograferas, hela tiden
gärna med någon dagensoutfit-bild som komplement
med de nyaste inköpen
för man måste ju vara snygg hela tiden
jämtjämt
snygg och kool
med häftiga poser
se fräna filmer
ha snygga vänner
är NES inne igen? Nej, Guitar Hero är det ju nu, då kör vi på det också
hur orkar alla? hur hinner ni med?
jag tycker jag knappt har tid att umgås med folk ens
ta tid för mig själv
koppla av
andas
än mindre byta kläder hela tiden
springa i affärer fota mig själv i omklädningsrummet tjata till mig en digital systemkamera fotografera mig själv gå på fyra spelningar i månaden ha en modeblogg vara snygg vara snygg vara snygg älska Björn Gustavsson Filip och Fredrik Grey's Anatomy tatuera mig vegetariana göra poser och spexa göra miner när någon fotograferar må dåligt
måste jag orka?
tänk om jag bara vill
bara liksom
vara
ha kläder för att värma och trivas, bara några få plagg att byta med
se lite film ibland, gärna ensam
lyssna på musik i hörlurar, för mig själv, bara för mitt hjärtas och hjärnas skull
inte gå på alla spelningar, bara kanske en eller två per år, som mest
spela tv-spel i stället för att gå på fester eller snyggahäftiga klubbar
läsa böcker jag vill läsa, på bussen
gå med mjukisbyxor oavsett vart jag är om jag vill det, även om det inte är häftigt längre
de har för övrigt inget skrivet på baken
fortfarande ha kvar lite band-tischor istället för vad det nu är man ska ha på sig
tröttna på Lykke-Li frisyren
fotografera trista saker för att jag tycker trista saker är mysiga
strunta i festivaler
vara töntig och mesig, glad och mjuk, istället för snygg, häftig, spexig och så där med
äsch, jag vet inte vad det här blev
det är svårt att få ner ord på en känsla som egentligen bara är en känsla
den är inte ens ett enda ord
inte ens or
inte o, ens
bara
kanske
kram
lite upprörd, som jag blir ibland på saker och folk
det kommer inte så ofta längre, men det kommer ändock ibland
att allt ska vara så koolt
speciellt
snyggt
det mesta blir en jakt, en tävling
man ska hänga med
styra upp sin garderob
peppa på alla tuffa spelningar över hela landet
allt ska dessutom fotograferas, hela tiden
gärna med någon dagensoutfit-bild som komplement
med de nyaste inköpen
för man måste ju vara snygg hela tiden
jämtjämt
snygg och kool
med häftiga poser
se fräna filmer
ha snygga vänner
är NES inne igen? Nej, Guitar Hero är det ju nu, då kör vi på det också
hur orkar alla? hur hinner ni med?
jag tycker jag knappt har tid att umgås med folk ens
ta tid för mig själv
koppla av
andas
än mindre byta kläder hela tiden
springa i affärer fota mig själv i omklädningsrummet tjata till mig en digital systemkamera fotografera mig själv gå på fyra spelningar i månaden ha en modeblogg vara snygg vara snygg vara snygg älska Björn Gustavsson Filip och Fredrik Grey's Anatomy tatuera mig vegetariana göra poser och spexa göra miner när någon fotograferar må dåligt
måste jag orka?
tänk om jag bara vill
bara liksom
vara
ha kläder för att värma och trivas, bara några få plagg att byta med
se lite film ibland, gärna ensam
lyssna på musik i hörlurar, för mig själv, bara för mitt hjärtas och hjärnas skull
inte gå på alla spelningar, bara kanske en eller två per år, som mest
spela tv-spel i stället för att gå på fester eller snyggahäftiga klubbar
läsa böcker jag vill läsa, på bussen
gå med mjukisbyxor oavsett vart jag är om jag vill det, även om det inte är häftigt längre
de har för övrigt inget skrivet på baken
fortfarande ha kvar lite band-tischor istället för vad det nu är man ska ha på sig
tröttna på Lykke-Li frisyren
fotografera trista saker för att jag tycker trista saker är mysiga
strunta i festivaler
vara töntig och mesig, glad och mjuk, istället för snygg, häftig, spexig och så där med
äsch, jag vet inte vad det här blev
det är svårt att få ner ord på en känsla som egentligen bara är en känsla
den är inte ens ett enda ord
inte ens or
inte o, ens
bara
kanske
kram
tisdag 11 mars 2008
efter fyra timmar och fyrtiofem minuters sömn gjorde jag en snabb frukost i form av rostade Skogaholms Limpa-skivor med smör och ost, ett glas mjölk och en fantasi-kopp kaffe innan jag begav mig ut. Pumpade cykeln, placerade datorväskan i korgen, ryggsäcken på ryggen och iväg bar det mot stan och biblioteket.
Klockan åtta, prick, var jag framme, lagom till öppning.
Nu sitter jag alltså här och försöker plugga. Vanligtvis har jag upptäckt att detta stället är det bästa för koncentrationen, och myset. Mycket olika typer av folk som kommer hit, men också lugn och ljus från stora fönster. Just idag vet jag inte vad det är för fel, för det tycks inte hjälpa ett dugg. Tanken var att jag skulle göra ett engelska-arbete om film, vilket i sig låter hur kul som helst, men det vill bara inte.
jag tänker kanske på annat
Godspeed You! Black Emperor delar mitt missnöje. Eller ja, jag är inte missnöjd egentligen, jag trivs rätt bra här och det är ganska mysigt att sitta ensam på ett bibliotekscafé med en dator och en soft filmbok och bläddra lite, prata med mysigt folk och slölyssna lite på ett bord med socionomstuderandes konversationer om LSS och hur de försöker intala sig själva och varandra att deras arbete "visst egentligen bara är att skriva vad man tycker, men nu måste man ju göra det med ett akademiskt fint språk för att det ska vara krångligt".
Ibland känner man att man vill mer än man kan. Eller borde. Det är både lite jobbigt och lite spännande, att inte veta hur man ska bete sig, hur man ska tycka och tänka. Att lämna saker lite åt slumpen. Kanske säga en sak och hoppas på det bästa, se vart det bär. För tänk om man inte vågar, bara spelar säkert, och missar allt det fina man annars fått ta del av.
Tänk om.
Jag vet inte vad jag egentligen syftar på med ovanstående. Det kanske andra vet bättre.
Nu är jag mest lite trött (se: mycket), älskar solen som skiner in på datorn och mina händer, skrattar åt/med den söta lilla krullhåriga flickan som sitter och äter något med sin mamma vid bordet mitt emot (varje klunk vatten hon tar dricker hon för mycket och måste hosta)
trivs lite helt enkelt
det är en bra dag, med en bra start
jag ska nog hem och spela lite gitarr sedan tror jag
Feist - the Park, kanske, eller göra något eget, eget var länge sedan. kanske skriva en låt till någon specifik
det var allt för nu
kram
Klockan åtta, prick, var jag framme, lagom till öppning.
Nu sitter jag alltså här och försöker plugga. Vanligtvis har jag upptäckt att detta stället är det bästa för koncentrationen, och myset. Mycket olika typer av folk som kommer hit, men också lugn och ljus från stora fönster. Just idag vet jag inte vad det är för fel, för det tycks inte hjälpa ett dugg. Tanken var att jag skulle göra ett engelska-arbete om film, vilket i sig låter hur kul som helst, men det vill bara inte.
jag tänker kanske på annat
Godspeed You! Black Emperor delar mitt missnöje. Eller ja, jag är inte missnöjd egentligen, jag trivs rätt bra här och det är ganska mysigt att sitta ensam på ett bibliotekscafé med en dator och en soft filmbok och bläddra lite, prata med mysigt folk och slölyssna lite på ett bord med socionomstuderandes konversationer om LSS och hur de försöker intala sig själva och varandra att deras arbete "visst egentligen bara är att skriva vad man tycker, men nu måste man ju göra det med ett akademiskt fint språk för att det ska vara krångligt".
Ibland känner man att man vill mer än man kan. Eller borde. Det är både lite jobbigt och lite spännande, att inte veta hur man ska bete sig, hur man ska tycka och tänka. Att lämna saker lite åt slumpen. Kanske säga en sak och hoppas på det bästa, se vart det bär. För tänk om man inte vågar, bara spelar säkert, och missar allt det fina man annars fått ta del av.
Tänk om.
Jag vet inte vad jag egentligen syftar på med ovanstående. Det kanske andra vet bättre.
Nu är jag mest lite trött (se: mycket), älskar solen som skiner in på datorn och mina händer, skrattar åt/med den söta lilla krullhåriga flickan som sitter och äter något med sin mamma vid bordet mitt emot (varje klunk vatten hon tar dricker hon för mycket och måste hosta)
trivs lite helt enkelt
det är en bra dag, med en bra start
jag ska nog hem och spela lite gitarr sedan tror jag
Feist - the Park, kanske, eller göra något eget, eget var länge sedan. kanske skriva en låt till någon specifik
det var allt för nu
kram
måndag 10 mars 2008
personer
Jag tänkte göra en liten lista
så där koolt som folk alltid gör
men denna lista blir över folk jag känner eller har kännt
folk som på något vis haft en stor påverkan på mig, som fått mig att göra saker eller förändras, eller bara må genuint jättebra
det är alltså inte alla mina vänner, utan bara de som verkligen satt spår i något specifikt
det är viktigt att veta, då alla mina vänner så klart mer eller mindre gjort ett avtryck
känn er inte utelämnade, alla är lika älskade och värdefulla för mig
Personer i ingen inbördes ordning
Marcus - är utan tvekan den person som givit mig mest i mitt musiklyssnande och filmtittande. Väldigt kritisk person inom denna konst, men också otroligt träffsäker smak, har aldrig haft fel i något han trott att jag skulle gilla. Då musik är det absolut största separata ting i mitt liv jag har så har detta enorm betydelse.
Johan - jag har aldrig tidigare haft en lillebror, varken biologisk eller annat. Nu har jag det, och han är så mycket mer. Den person som är närmast min humor. Vi har våra duster, men de behövs säkert de med, för att hålla detta levande.
Bob Hansson - Har givit mig nytt hopp om människan och kärleken. Livet är bra fint ändå, om man vill det.
Erlend Loe - Jag hade inte skrivit eller tänkt som jag gör om det inte var för han. Revolution i det lilla, enkelheten och det ohämmade tänkandets makt. Bo i tält med en älg som bästa vän? Hitta på en teori som involverar urinvånare och skridskor? Varför inte? Allt är möjligt. Dessutom skriver han SOM folk tänker, inte VAD folk tänker. Varenda omöjlig och meningslös tanke får plats.
Min mor - Den viktigaste personen i mitt liv, alla kategorier. Mycket fint hann vi med, och mycket dåligt som ändå blev fint till slut. Tänk vad mycket en lite kvinna på 156 cm och krulligt blont hår kan betyda för ens liv.
Claes - Får mig att vilja älska allt och göra eget te, flytta ut på landet och bara skapa egensinnig musik och poesi. Vacker människa i själen, underhållande människa i sinnet.
Carro - Näst efter mor, eller tillsammans med kanske, den mest betydande personen i mitt liv. Vad hade jag varit, hur hade livet sett ut, utan henne? Vidden är för stor för att ens greppa. Medverkar till det mesta fina alla andra ger.
Kerstin - Jag vet faktiskt inte vad det är, men jag saknar alltid denna människa, och är en av mycket få jag faktiskt vill och vågar träffa fast vi inte pratat eller träffats på länge. Jag har blivit lite feg och asocial, men inte med henne. Det betyder mycket mer än man kan tro.
Emelie - Har bland annat visat att man kan vara emotionell i sin konst utan att bli negativ eller ledsen. Ett leende, ett skutt på en asfaltsväg, skrattandes springandes i vatten. Mina foton hade aldrig haft det ljus de ändå oftast har om det inte varit för hennes påverkan.
Malin - återigen, jag vet inte riktigt vad det är, men hon känns lite som en lillasyster. En jag vill det ska gå bra för, och en jag faktiskt bryr mig väldigt mycket om av någon anledning. Har träffats en enda gång, men det har liksom ingen betydelse. Viktig, känns det som.
det finns naturligtvis fler, men detta var de som kom upp nu.
så där koolt som folk alltid gör
men denna lista blir över folk jag känner eller har kännt
folk som på något vis haft en stor påverkan på mig, som fått mig att göra saker eller förändras, eller bara må genuint jättebra
det är alltså inte alla mina vänner, utan bara de som verkligen satt spår i något specifikt
det är viktigt att veta, då alla mina vänner så klart mer eller mindre gjort ett avtryck
känn er inte utelämnade, alla är lika älskade och värdefulla för mig
Personer i ingen inbördes ordning
Marcus - är utan tvekan den person som givit mig mest i mitt musiklyssnande och filmtittande. Väldigt kritisk person inom denna konst, men också otroligt träffsäker smak, har aldrig haft fel i något han trott att jag skulle gilla. Då musik är det absolut största separata ting i mitt liv jag har så har detta enorm betydelse.
Johan - jag har aldrig tidigare haft en lillebror, varken biologisk eller annat. Nu har jag det, och han är så mycket mer. Den person som är närmast min humor. Vi har våra duster, men de behövs säkert de med, för att hålla detta levande.
Bob Hansson - Har givit mig nytt hopp om människan och kärleken. Livet är bra fint ändå, om man vill det.
Erlend Loe - Jag hade inte skrivit eller tänkt som jag gör om det inte var för han. Revolution i det lilla, enkelheten och det ohämmade tänkandets makt. Bo i tält med en älg som bästa vän? Hitta på en teori som involverar urinvånare och skridskor? Varför inte? Allt är möjligt. Dessutom skriver han SOM folk tänker, inte VAD folk tänker. Varenda omöjlig och meningslös tanke får plats.
Min mor - Den viktigaste personen i mitt liv, alla kategorier. Mycket fint hann vi med, och mycket dåligt som ändå blev fint till slut. Tänk vad mycket en lite kvinna på 156 cm och krulligt blont hår kan betyda för ens liv.
Claes - Får mig att vilja älska allt och göra eget te, flytta ut på landet och bara skapa egensinnig musik och poesi. Vacker människa i själen, underhållande människa i sinnet.
Carro - Näst efter mor, eller tillsammans med kanske, den mest betydande personen i mitt liv. Vad hade jag varit, hur hade livet sett ut, utan henne? Vidden är för stor för att ens greppa. Medverkar till det mesta fina alla andra ger.
Kerstin - Jag vet faktiskt inte vad det är, men jag saknar alltid denna människa, och är en av mycket få jag faktiskt vill och vågar träffa fast vi inte pratat eller träffats på länge. Jag har blivit lite feg och asocial, men inte med henne. Det betyder mycket mer än man kan tro.
Emelie - Har bland annat visat att man kan vara emotionell i sin konst utan att bli negativ eller ledsen. Ett leende, ett skutt på en asfaltsväg, skrattandes springandes i vatten. Mina foton hade aldrig haft det ljus de ändå oftast har om det inte varit för hennes påverkan.
Malin - återigen, jag vet inte riktigt vad det är, men hon känns lite som en lillasyster. En jag vill det ska gå bra för, och en jag faktiskt bryr mig väldigt mycket om av någon anledning. Har träffats en enda gång, men det har liksom ingen betydelse. Viktig, känns det som.
det finns naturligtvis fler, men detta var de som kom upp nu.
kreativitet
ibland funderar jag över varför jag inte spelar gitarr längre
och inte fotograferar så ofta som jag vill
det har jag pratat om förr, det vet jag
men jag har kanske inte kommit fram till något tidigare
det har jag nog lite nu
en orsak till gitarrspelandet är nästan helt säkert något jag vetat men inte velat inse
jag är feg
det är så enkelt
jag är feg och självkritisk som jag inte är med nästan något annat
jag är så feg att jag inte ens ensam kan sitta med gitarren och ta mig själv seriöst när jag spelar, oftast
det känns liksom fånigt och dåligt hur jag än gör
detta är lite av ett fenomen för mig, då jag mycket sällan känner så med annat
det enda jag ibland känner så med är mitt fotograferande
det finns så mycket duktiga fotografer, och många med helt fantastiska idéer och kompositioner
men det är inte riktigt det heller
det är mest bara för mig själv jag liksom inte blir helt nöjd ofta
varför min "analog digitalism" - fotografera digitalt genom en analog - är så bra, där blir det liksom bara som det blir, bara jag har en tanke med det jag fotograferar
och mitt skrivande, det lilla jag sysslar med, lider inte av något som mitt gitarrspel gör, vilket också är märkligt
varför jag tar upp detta igen är för att en vän till mig beklagade sig över att jag inte spelade något instrument (vi känner inte varandra så bra än), varpå jag svarade att jag visst gör, eller har gjort. Han ville nämligen ha med mig i ett projekt han ska starta, och detta utan att ens veta att jag spelar. Det var ett bra tag sedan jag spelade i band, och jag är rädd att jag ska fega ur bara för att det blir med andra skitduktiga musiker, och jag som knappt kan spela längre. Men jag vill, jag vill otroligt mycket, nästan så det gör ont när jag tänker på det.
Spela gitarr igen, bli kreativ, skapa kaos
nog om det
kram
och inte fotograferar så ofta som jag vill
det har jag pratat om förr, det vet jag
men jag har kanske inte kommit fram till något tidigare
det har jag nog lite nu
en orsak till gitarrspelandet är nästan helt säkert något jag vetat men inte velat inse
jag är feg
det är så enkelt
jag är feg och självkritisk som jag inte är med nästan något annat
jag är så feg att jag inte ens ensam kan sitta med gitarren och ta mig själv seriöst när jag spelar, oftast
det känns liksom fånigt och dåligt hur jag än gör
detta är lite av ett fenomen för mig, då jag mycket sällan känner så med annat
det enda jag ibland känner så med är mitt fotograferande
det finns så mycket duktiga fotografer, och många med helt fantastiska idéer och kompositioner
men det är inte riktigt det heller
det är mest bara för mig själv jag liksom inte blir helt nöjd ofta
varför min "analog digitalism" - fotografera digitalt genom en analog - är så bra, där blir det liksom bara som det blir, bara jag har en tanke med det jag fotograferar
och mitt skrivande, det lilla jag sysslar med, lider inte av något som mitt gitarrspel gör, vilket också är märkligt
varför jag tar upp detta igen är för att en vän till mig beklagade sig över att jag inte spelade något instrument (vi känner inte varandra så bra än), varpå jag svarade att jag visst gör, eller har gjort. Han ville nämligen ha med mig i ett projekt han ska starta, och detta utan att ens veta att jag spelar. Det var ett bra tag sedan jag spelade i band, och jag är rädd att jag ska fega ur bara för att det blir med andra skitduktiga musiker, och jag som knappt kan spela längre. Men jag vill, jag vill otroligt mycket, nästan så det gör ont när jag tänker på det.
Spela gitarr igen, bli kreativ, skapa kaos
nog om det
kram
desperation
det började snurra
ögonblick blev år och timmar förflöt på några sekunder
allt gick på samma gång snabbt och oändligt långsamt
världen började ändra form
förvrängdes, upp och ned
former bildades och försvann
jag lade mig ned
försökte andas, få grepp om allt
få grepp om något
alls
världen stannade upp till slut
slutade ändras, återigen fast form
men inget var sig likt
och skulle aldrig någonsin bli det igen
onsdag 5 mars 2008
Ibland stannar jag upp och slutar finnas lite
så känns det ibland
nu låter detta jättenegativt och ledsamt, och det är verkligen inte så jag menar
låt mig förtydliga
ibland
exempelvis när jag åker buss, vissa gånger
eller när jag sitter ensam på ett café
så kan jag få känslan att jag på något vis är utanför allt
att jag klivit ur världen, denna dimension, och liksom befinner mig på ett annat plan
ingen ser mig, men jag ser allt, hör allt och känner allt
folks tankar, känslor, blickar
men också detaljer varken jag eller många andra tänker på
en spricka i listen längst golvet på Wayne's, den lite orangefärgade fläcken på stoppknappen vid mitteningången på bussen, sättet någon vikt sitt bullpapper helt omedvetet i en perfekt fyrkant
det har säkert mycket med att göra att jag uppskattar
nej
älskar
detaljer och att upptäcka vad och varför saker i världen är vackra och bra
det där charmiga men nervösa skrattet från en liten tjej som sitter med Koola Killen på bussen, kontrasten av "o"gräsfläcken mot den kalla men ändå melankoliskt mysiga betongen vid torget, en enda fågel helt ensam i vattnet som till synes helt i harmoni med sig själv långsamt skumpar fram
detaljer är fint
och kan i många fall innebära att helheten inte alls alltid är mer än summan av sina delar
när delarna i sig är det finaste i världen
på tal om detaljer så var det länge sedan jag fotade känner jag
har förlegat mig lite, mest på grund av mörker och min skrala tekniska utrustning som inte klarar de mest enkla mörka eller rörliga förhållandena
bättring på det
kika på http://www.flickr.com/photos/thissilencekeepsmebreathing/
det är där det (har gjort, och kommer göra) händer grejer
nu plugg och Mogwai
kram
nu låter detta jättenegativt och ledsamt, och det är verkligen inte så jag menar
låt mig förtydliga
ibland
exempelvis när jag åker buss, vissa gånger
eller när jag sitter ensam på ett café
så kan jag få känslan att jag på något vis är utanför allt
att jag klivit ur världen, denna dimension, och liksom befinner mig på ett annat plan
ingen ser mig, men jag ser allt, hör allt och känner allt
folks tankar, känslor, blickar
men också detaljer varken jag eller många andra tänker på
en spricka i listen längst golvet på Wayne's, den lite orangefärgade fläcken på stoppknappen vid mitteningången på bussen, sättet någon vikt sitt bullpapper helt omedvetet i en perfekt fyrkant
det har säkert mycket med att göra att jag uppskattar
nej
älskar
detaljer och att upptäcka vad och varför saker i världen är vackra och bra
det där charmiga men nervösa skrattet från en liten tjej som sitter med Koola Killen på bussen, kontrasten av "o"gräsfläcken mot den kalla men ändå melankoliskt mysiga betongen vid torget, en enda fågel helt ensam i vattnet som till synes helt i harmoni med sig själv långsamt skumpar fram
detaljer är fint
och kan i många fall innebära att helheten inte alls alltid är mer än summan av sina delar
när delarna i sig är det finaste i världen
på tal om detaljer så var det länge sedan jag fotade känner jag
har förlegat mig lite, mest på grund av mörker och min skrala tekniska utrustning som inte klarar de mest enkla mörka eller rörliga förhållandena
bättring på det
kika på http://www.flickr.com/photos/thissilencekeepsmebreathing/
det är där det (har gjort, och kommer göra) händer grejer
nu plugg och Mogwai
kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
