Lite mer snor och något mindre Fifa 07

Ja, sjukdomen verkar ju ha fått för sig att jag är det optimala målet för attack.
Man kan tycka att inomhusvistande, te med honung, vitaminer och diverse andra metoder skulle på något sätt hjälpa. Man skulle tycka fel.

Imorgon bär det av.
Stockholm i all sin prakt får celebert besök, i form av en svag och sjuk jag. Trist, jag hade velat åtminstone känna mig lite snygg när jag åker, men det är svårt med en toarulle i väskan och rödblåsta näsborrar.
Hur som haver
Här är en liten lista på saker som ska hinnas med under min vistelse:

Träffa Lisa
Träffa Kerstin
Fika
Träffa Gustav och Malin
Laga mat med ovan nämnda människor
Äta ovannämnda mat
Tycka om ovannämnda ätna mat
Åka tunnelbana långt
Inte bli rånad, misshandlad och/eller våldtagen på ovan nämnda tunnelbana
Sova hos Kerstin
Bli frisk
Vakna och fixa frukost åt min värd innan hon beger sig till skolan sin
Lyckas hitta min väg från henne till tunnelbanan (som tidigare nämnts)
Vidare från dig, på rätt tåg, till stan
Gå på stan
Handla byxor
Träffa Anna
Fortfarande inte dött av sjukdom
Gå på stan
Fika lite
Träffa en hel uppsjö människor som, även om jag inte orkar räkna upp dem här, ska bli mycket kul att träffa (en av dem heter Megaman. På riktigt.)
Se Blood Brothers
Gråta, skratta och bli arg på samma gång, av ovan nämnda musik
Älska livet lite mer
Åka till Kerstin och sova
Vakna, laga frukost åt min värd och sedan åka till stan igen (med samma procedur som förr, involverande tidigare nämnda tunnelbana)
Kanske fika
Åka hem
Ta hand om min, mest troligt fortfarande, sjuka flickvän

Så får det bli

En sak har jag tänkt på. Kom på det när jag och Carro satt och pratade igår, så kom jag på en dokumentär jag sett. Bland annat rosor heter den och handlar om...ja, speciella människor. De är egentligen inte så märkvärdiga, och det är liksom det som blir hela grejen, att de kan vara precis vem som helst man ser på stan.
En gubbe åker till Tyskland och köper bland annat rosor (därav namnet får man anta), men också en hel del annat. Skit, rent ut sagt. Han köper skitsaker. Låtsasdjur av glasfiber, sågklingor osv. Det säljer han sedan till diverse lanthandlare i Sverige.
En dam står och planterar sina växter på sin balkong, medan hon pratar om det mesta ointressanta saker.

Jag blir kär. Det är vanligt folk, i deras egna miljö, med fritt spelrum att säga och göra det de alltid gör, utan inverkan från någon annan. Det får mig att älska människan igen. Jag blir lyrisk vid tanken på att just sådana människor ser man varje dag, eller har vilket fall en chans att göra. Det gäller bara att lyfta blicken och se varandra. Stanna gärna någonstans på er vandring från affär till affär och se de människor som finns runt omkring er.

Jag blir nog lite tårögd när jag tänker på det här. Jag älskar att möta folks blick, se dem i ögonen och visa att jag har sett er. Många går igenom livet och känner sig osedda och ensamma, mitt i ett folkhav. Det är tragiskt, hur kan det vara så när vi är så många?
Svaret är ju just att ingen tittar på någon annan. Möter man folk på en gångväg så vänder de oftast bort blicken. Är inte det jättetråkigt? Vill man hellre titta på inget alls än se någon i ögonen? Och ett leende, är det svårt att åstadkomma? Jag älskar att le åt folk, för jag är glad. Och de blir glada, och ler kanske åt någon annan.

Tänker ingen annan så här? Ser ni inte folk? Vill ni inte ens se folk?
Nästa gång ni möter någon, snälla, snälla...titta på dem. Och le.

Och tänk också på att de kanske köper glasfibervildsvin i Belgien och säljer i Sverige, det kan bli lite kul.