Sommarnätter

Kom just på tanken av en sommarnatt.
Att ligga på en gräsmatta, med stjärnorna synliga. Man är ensam kvar med någon soft människa, när alla andra gått och cyklat hem, gärna i par eller mindre grupper (ingen är ensam i mina tankar), och man ligger där och pratar om livet och alla dess beståndsdelar. Drömmar, känslor, tankar, funderingar.
Är det inte underbart, borde det inte vara sommarnatt hela tiden?

Men kan det inte vara det då?
Är inte folk vackra?
Jag tänker på det varje dag, när jag är ute och går på stan och ser folk vandra till och från sina sysslor och göromål. Folk är rätt vackra i sin ovisshet.
Folk är också väldigt lite närvarande. Detta gäller nästan jämt, och jag blir ledsen när jag ser det. Det tycks vara mer intressant att gå med blicken mellan olika skyltfönster än att titta på andra människor, som att de är rädda för varandra.

Är vi rädda för varandra? Varför då?
Jag vill så gärna ta kontakt med alla, precis alla. Säga till precis DIG att du är fin och verkar mysig. Eller DIG att du har ett vackert och glatt leende, eller DIG att du kommer ge denna värld otroligt mycket.
Det känns nämligen inte som att speciellt många känner så. Eller säger så till andra.
Stackars alla.

Vad är det egentligen för fel på folk? Varför kan vi inte bara se varandra? Jag vill bli sedd, och jag vill se alla.
Jag försöker att varje dag titta folk i ögonen. Få dem att känna sig lite mindre ensamma, känna att någon uppmärksammar dem. Helst vill jag ge alla en kram, det skulle vara trevligt. Men det vågar jag så klart inte. "Hej" och ett leende kan ni däremot få. Det vågar jag.
Snälla, våga tillbaka.

När jag får såna här dagar, när jag sitter och tänker så här
så hinner jag både bli kär och arg.
Kär i livet, min tös, alla söta och mysiga människor, både killar och tjejer, och i livet

men också arg för att inte alla blir det.
jag hör ofta hur folk pratar, när jag sitter och fikar, eller när jag går runt och bara lyssnar och tar in.
ofta är det mysigt, det är underhållande och trevligt att ta del av andras liv och tankar, känslor och funderingar, vilket man får bara man är lite uppmärksam
men ibland är det bara tråkigt och får en att tappa humöret
Folk kan verkligen vara småsinta och cyniska. Det saknas liksom något, något som får dem att glömma och förlåta. Vill man inte göra det? Vill man inte gå vidare och själv må bra?

Tror folk verkligen att man mår bra av att vara sur på folk, av att hata?
Och det ordet får ni faktiskt sluta säga vind för våg, jag blir ledsen när folk säger så. Man hatar inte, det är alldeles för stort.

Imorgon tänker jag skriva ett nytt inlägg här
det inlägget kommer bli roligare
nu känner jag mig bara lite nedstämd och ensam
Carro får jättegärna komma och ge mig en kram
men jag kan ta en kram av vem som helst just nu

tills imorgon