Farväl Falkenberg

Ja
Vad kan man säga
liksom

Såg filmen Farväl Falkenberg igår, och jag skulle egentligen skrivit om den redan då, men det kanske är lika bra att jag väntade lite med det, sov på saken och lät känslorna lugna ner sig något.
Farväl Falkenberg gjorde nämligen något med mig som inget annat kreativt alster någonsin förr gjort. Det kommer bli lite svårt att förklara i ord, men jag ska försöka.
Detta inlägg är mer för att JAG ska förstå mig, inte för att ni ska göra det.
Jag vill klargöra det

När jag sitter och fixar med de bilder jag tagit, de jag också lägger upp, så hamnar jag alltid - och här finns inga undantag - i en speciell stämning.
Jag vill inte kalla stämningen deppig, för det är den inte, men den är...melankolisk? Saknad, lycka, glädje, sorg...minnen.
Minnen
Det är så jag känner, även om bilden i sig föreställer något som hände samma dag, så är det "minnen" jag känner.
På alla sätt man kan känna minnen
men det är mest melankolisk
och inte i ordets rätta bemärkelse, utan den mening den fått på senare tid
Jag sätter på någon musik jag för stunden känner för
oftast är det ex. Sigur Rós, Raein, Anemone, Explosions in the Sky, Mice Parade, Mogwai eller Godspeed You! Black Emperor
och så sitter jag och känner allt jag känner
det blir som att jag tar ut en del av mina känslor och skapar bilder av, som att fotona inte egentligen fanns innan jag klippte och fixade lite med färgerna

Farväl Falkenberg har...EXAKT denna känsla. Jag blev helt knäckt
aldrig har jag upplevt något som "kände" som jag
visst vet jag andra saker som får en i speciella stämningar, men just min stund med en bild är unik och något för mig stort. Samma sak hände med filmen. Det var som att de som gjort den kännt precis det jag känner när jag gör bilder.
Effekten blir att filmen inte känns som en film, utan en känsla
min känsla
filmen blev jag, och jag blev filmen
Och då ska tilläggas att jag inte ens berört vad som faktiskt HÄNDER i filmen, eller vilka som medverkar, hur de agerar osv.
det här är uteslutande känslan allt skapar.

Utöver det så är filmen gjord på exakt ett sådant vis som jag känner att jag lever ibland.
Den ger inblick i några människors liv, betraktar och ser detaljer
men det är inte bara väsentliga delar man ser, utan allt möjligt

den är egentligen meningslös
vilket är det vackraste av allt
den fyller ingen funktion eller ens strävar efter det
det är exakt så jag vill vara när jag fotar, eller skriver
eller bara är ute ibland
jag vill betrakta, se saker ingen annan lägger märke till
men inte för något högre syfte eller för egen vinning
utan bara för att göra det
för att det känns bra
för mig
handlingen i sig har inte mycket med mitt liv att göra, även om vissa aspekter har det
men det kanske är lite av vad jag vill ibland?
vem vet

Jag känner att jag spårar ur lite här, men det beror helt sonika på att jag inte...ja, jag har helt enkelt inte hittat orden jag söker för att beskriva det här, varken för mig eller någon annan
vilket inte gör något
det behövs inte

Det här är inte en film, det är känsla jag har, och ett potentiellt minne
inte ett minne som varit
bara ett minne
ser man tiden som en cirkel, så är det ett minne över hela cirkeln
så känner jag

och där har ni anledningen varför jag för första gången någonsin inte kan rekommendera den här till någon, eller ens vill.
Jag vill inte att någon mer än jag ska se den
jag vill inte dela det här, för ni skulle inte känna samma sak som jag för den
och det klarar jag inte riktigt av
och ser ni den, så vill jag inte höra ett ord om vad ni "tyckte"
det är för känsligt, för nära
som att kommentera mina innersta känslor
det får ni inte