Häxmästare och uttryck

Är inte häxmästare lite av ett fånigt ord?
Vem vill vara häxmästare liksom?
Det svenska språket är ganska kryddsvagt skulle jag vilja säga. Till och med engelsktalande måste ju tycka att ordet warlock är snäppet mer eftersträvansvärt än häxmästare. WARlock, liksom, det säger väl ändå det mesta.
Bara för referens, smaka på följande svenska ord: Trollkarl, magiker, häxmästare, svartkonstnär.
Jämför dessa med några engelska ord: Wizard, magician, warlock, sorcerer, conjurer.
Smaka på dem.
Vad vill man sedan vara, trollkarl eller wizard, svartkonstnär eller sorcerer?

Nu gled jag lite ifrån ämnet jag hade tänkt ta upp, nämligen det faktum att jag vill vara just någon form av - ja, jag använder nog det engelska ordet - warlock eller sorcerer. Och då menar jag inte den ganska populära varianten som porträtteras i exempelvis Buffy eller Förhäxad, de som väljer att använda kniv istället för feta besvärjelser, alltid jobbar i team med ändå lyckas sluta som en rökpuff alldeles alldeles för enkelt.
Nej, jag menar en riktig archmage, den klassiska fantasymagikern med den stora kåpan, han som har kontakter med både demoner och änglar, alver och människor, som har näst intill obegränsad makt och kraft, och som kan flytta hav bara genom en handvifftning - men väljer att samtidigt skapa ett oväder likt armageddon och samtidigt flyga, bara för effektens och viljan att visa sin makts skull.
Där är han jag vill vara, för tillfället.
Jag vet inte varför jag vill vara en sådan, det skulle ju faktiskt varken vara speciellt praktiskt i längden, eller speciellt sympatiskt. Men jag är lite av ett kontrollfreak, och jag tror att skulle vilja prova på att helt enkelt vara lite mer än människa för en stund. För någon som kan skapa ett universum i sin ena hand kan knappast kallas människa.

Nog om det, jag har lite svårt att få fram exakt hur jag menar, vad det är jag faktiskt känner. Och det är ganska stort, det jag känner, det är rätt påtagligt. Löjligt egentligen, jag vet, men ja, jag tänkte aldrig så som barn, och någon gång ska väl storhetsvansinnet komma antar jag.

Det andra jag tänkt att jag vill kunna, vilket jag själv inte anser är en speciellt orimlig tanke, är att jag skulle vilja kunna plocka ut en speciell stämning eller känsla, exempelvis den jag har precis nu, och få ner den antingen i skrift eller på duk. Kanske i musik? Verkligen handgripligen gå in i mig själv, ta fram känslan och forma den till en låt, tavla eller text/bok. Varför jag känner såhär beror nog till stor del på att jag inte känner att jag på något sätt kan förmedla hur jag känner. Där andra gör en låt och på så sätt visar sitt hjärta, sitter jag mest still och försöker förklarar till och med för mig själv.

Läs inlägget om Farväl Falkenberg så ser ni mitt problem lite tydligare.
Där har de skapat en film som exakt beskriver en av mina stämningar, i detalj.
Orättvist att det inte är jag själv som lyckas göra det.

Nu är det dock slutgnällt, nu ska Djingis Khan få sig en törn känner jag.
Han har bråkat nog