Ny blogg

http://ppeeddeerr.blogg.se/

Där är den nya bloggen. Jag vet inte vad som händer med denna, om den blir kvar eller inte, men den nya är vilket fall en mer fokuserad och personlig blogg. Antingen har jag kvar denna eller skapar en ny till, men jag måste liksom ha både en flummig och en seriösare.

nåväl

kram

Ibland är livet ganska ljust 2

Ibland är livet ganska ljust
Originally uploaded by thissilencekeepsmebreathing

Ibland är livet ganska ljust

Ibland är livet ganska ljust
Originally uploaded by thissilencekeepsmebreathing

jag är väldigt väldigt trött
eller är jag det?
säkerligen, men har man varit vaken nog länge trots trötthet försvinner det lite av sig själv
det blir lätt så när man väntar uppe på någon
lite tv-spel, lite slösurfande, lite musiklyssnande
jag blir varken tröttare eller piggare av det, och inget av det känns speciellt lockande

upptäckte igår att jag läser 100 poäng "för mycket" på komvux, 100 poäng jag inte behöver för gymnasiekompetens
Matematik C är 100 poäng
problemet löst, hjärtat lätt igen

såg Ran tidigare idag
den var nog inte vad jag väntade mig, men den var bra
Bästa jag sett där Shakespeare varit inblandad får jag väl säga i alla fall

nu är det dock hämta Carro och sovdags som gäller

kram

Vad lustigt

Jag lät ganska bitter och grinig i förra inlägget
vill nog reda upp det lite

jag är inte så sur som det låter, och det mesta är egentligen både roligt och bra, tycker jag
även allt jag klagade på
det lät så fel och jag för några år sedan
det är ju inte jag nu

nu är jag däremot trött och morgondagspeppad
sovdags

kram

Vad nytt och koolt allt ska vara

nu är jag så där igen
lite upprörd, som jag blir ibland på saker och folk
det kommer inte så ofta längre, men det kommer ändock ibland

att allt ska vara så koolt
speciellt
snyggt

det mesta blir en jakt, en tävling
man ska hänga med
styra upp sin garderob
peppa på alla tuffa spelningar över hela landet
allt ska dessutom fotograferas, hela tiden
gärna med någon dagensoutfit-bild som komplement
med de nyaste inköpen

för man måste ju vara snygg hela tiden
jämtjämt
snygg och kool
med häftiga poser
se fräna filmer
ha snygga vänner
är NES inne igen? Nej, Guitar Hero är det ju nu, då kör vi på det också

hur orkar alla? hur hinner ni med?
jag tycker jag knappt har tid att umgås med folk ens
ta tid för mig själv
koppla av
andas
än mindre byta kläder hela tiden

springa i affärer fota mig själv i omklädningsrummet tjata till mig en digital systemkamera fotografera mig själv gå på fyra spelningar i månaden ha en modeblogg vara snygg vara snygg vara snygg älska Björn Gustavsson Filip och Fredrik Grey's Anatomy tatuera mig vegetariana göra poser och spexa göra miner när någon fotograferar må dåligt

måste jag orka?
tänk om jag bara vill
bara liksom
vara
ha kläder för att värma och trivas, bara några få plagg att byta med
se lite film ibland, gärna ensam
lyssna på musik i hörlurar, för mig själv, bara för mitt hjärtas och hjärnas skull
inte gå på alla spelningar, bara kanske en eller två per år, som mest
spela tv-spel i stället för att gå på fester eller snyggahäftiga klubbar
läsa böcker jag vill läsa, på bussen
gå med mjukisbyxor oavsett vart jag är om jag vill det, även om det inte är häftigt längre
de har för övrigt inget skrivet på baken
fortfarande ha kvar lite band-tischor istället för vad det nu är man ska ha på sig
tröttna på Lykke-Li frisyren
fotografera trista saker för att jag tycker trista saker är mysiga
strunta i festivaler
vara töntig och mesig, glad och mjuk, istället för snygg, häftig, spexig och så där med

äsch, jag vet inte vad det här blev
det är svårt att få ner ord på en känsla som egentligen bara är en känsla
den är inte ens ett enda ord
inte ens or
inte o, ens
bara

kanske

kram

efter fyra timmar och fyrtiofem minuters sömn gjorde jag en snabb frukost i form av rostade Skogaholms Limpa-skivor med smör och ost, ett glas mjölk och en fantasi-kopp kaffe innan jag begav mig ut. Pumpade cykeln, placerade datorväskan i korgen, ryggsäcken på ryggen och iväg bar det mot stan och biblioteket.
Klockan åtta, prick, var jag framme, lagom till öppning.

Nu sitter jag alltså här och försöker plugga. Vanligtvis har jag upptäckt att detta stället är det bästa för koncentrationen, och myset. Mycket olika typer av folk som kommer hit, men också lugn och ljus från stora fönster. Just idag vet jag inte vad det är för fel, för det tycks inte hjälpa ett dugg. Tanken var att jag skulle göra ett engelska-arbete om film, vilket i sig låter hur kul som helst, men det vill bara inte.
jag tänker kanske på annat

Godspeed You! Black Emperor delar mitt missnöje. Eller ja, jag är inte missnöjd egentligen, jag trivs rätt bra här och det är ganska mysigt att sitta ensam på ett bibliotekscafé med en dator och en soft filmbok och bläddra lite, prata med mysigt folk och slölyssna lite på ett bord med socionomstuderandes konversationer om LSS och hur de försöker intala sig själva och varandra att deras arbete "visst egentligen bara är att skriva vad man tycker, men nu måste man ju göra det med ett akademiskt fint språk för att det ska vara krångligt".

Ibland känner man att man vill mer än man kan. Eller borde. Det är både lite jobbigt och lite spännande, att inte veta hur man ska bete sig, hur man ska tycka och tänka. Att lämna saker lite åt slumpen. Kanske säga en sak och hoppas på det bästa, se vart det bär. För tänk om man inte vågar, bara spelar säkert, och missar allt det fina man annars fått ta del av.
Tänk om.

Jag vet inte vad jag egentligen syftar på med ovanstående. Det kanske andra vet bättre.
Nu är jag mest lite trött (se: mycket), älskar solen som skiner in på datorn och mina händer, skrattar åt/med den söta lilla krullhåriga flickan som sitter och äter något med sin mamma vid bordet mitt emot (varje klunk vatten hon tar dricker hon för mycket och måste hosta)

trivs lite helt enkelt
det är en bra dag, med en bra start
jag ska nog hem och spela lite gitarr sedan tror jag
Feist - the Park, kanske, eller göra något eget, eget var länge sedan. kanske skriva en låt till någon specifik

det var allt för nu
kram

personer

Jag tänkte göra en liten lista
så där koolt som folk alltid gör
men denna lista blir över folk jag känner eller har kännt
folk som på något vis haft en stor påverkan på mig, som fått mig att göra saker eller förändras, eller bara må genuint jättebra
det är alltså inte alla mina vänner, utan bara de som verkligen satt spår i något specifikt
det är viktigt att veta, då alla mina vänner så klart mer eller mindre gjort ett avtryck
känn er inte utelämnade, alla är lika älskade och värdefulla för mig

Personer i ingen inbördes ordning

Marcus - är utan tvekan den person som givit mig mest i mitt musiklyssnande och filmtittande. Väldigt kritisk person inom denna konst, men också otroligt träffsäker smak, har aldrig haft fel i något han trott att jag skulle gilla. Då musik är det absolut största separata ting i mitt liv jag har så har detta enorm betydelse.
Johan - jag har aldrig tidigare haft en lillebror, varken biologisk eller annat. Nu har jag det, och han är så mycket mer. Den person som är närmast min humor. Vi har våra duster, men de behövs säkert de med, för att hålla detta levande.
Bob Hansson - Har givit mig nytt hopp om människan och kärleken. Livet är bra fint ändå, om man vill det.
Erlend Loe - Jag hade inte skrivit eller tänkt som jag gör om det inte var för han. Revolution i det lilla, enkelheten och det ohämmade tänkandets makt. Bo i tält med en älg som bästa vän? Hitta på en teori som involverar urinvånare och skridskor? Varför inte? Allt är möjligt. Dessutom skriver han SOM folk tänker, inte VAD folk tänker. Varenda omöjlig och meningslös tanke får plats.
Min mor - Den viktigaste personen i mitt liv, alla kategorier. Mycket fint hann vi med, och mycket dåligt som ändå blev fint till slut. Tänk vad mycket en lite kvinna på 156 cm och krulligt blont hår kan betyda för ens liv.
Claes - Får mig att vilja älska allt och göra eget te, flytta ut på landet och bara skapa egensinnig musik och poesi. Vacker människa i själen, underhållande människa i sinnet.
Carro - Näst efter mor, eller tillsammans med kanske, den mest betydande personen i mitt liv. Vad hade jag varit, hur hade livet sett ut, utan henne? Vidden är för stor för att ens greppa. Medverkar till det mesta fina alla andra ger.
Kerstin - Jag vet faktiskt inte vad det är, men jag saknar alltid denna människa, och är en av mycket få jag faktiskt vill och vågar träffa fast vi inte pratat eller träffats på länge. Jag har blivit lite feg och asocial, men inte med henne. Det betyder mycket mer än man kan tro.
Emelie - Har bland annat visat att man kan vara emotionell i sin konst utan att bli negativ eller ledsen. Ett leende, ett skutt på en asfaltsväg, skrattandes springandes i vatten. Mina foton hade aldrig haft det ljus de ändå oftast har om det inte varit för hennes påverkan.
Malin - återigen, jag vet inte riktigt vad det är, men hon känns lite som en lillasyster. En jag vill det ska gå bra för, och en jag faktiskt bryr mig väldigt mycket om av någon anledning. Har träffats en enda gång, men det har liksom ingen betydelse. Viktig, känns det som.


det finns naturligtvis fler, men detta var de som kom upp nu.

kreativitet

ibland funderar jag över varför jag inte spelar gitarr längre
och inte fotograferar så ofta som jag vill

det har jag pratat om förr, det vet jag
men jag har kanske inte kommit fram till något tidigare
det har jag nog lite nu

en orsak till gitarrspelandet är nästan helt säkert något jag vetat men inte velat inse
jag är feg
det är så enkelt
jag är feg och självkritisk som jag inte är med nästan något annat
jag är så feg att jag inte ens ensam kan sitta med gitarren och ta mig själv seriöst när jag spelar, oftast
det känns liksom fånigt och dåligt hur jag än gör

detta är lite av ett fenomen för mig, då jag mycket sällan känner så med annat
det enda jag ibland känner så med är mitt fotograferande
det finns så mycket duktiga fotografer, och många med helt fantastiska idéer och kompositioner
men det är inte riktigt det heller
det är mest bara för mig själv jag liksom inte blir helt nöjd ofta
varför min "analog digitalism" - fotografera digitalt genom en analog - är så bra, där blir det liksom bara som det blir, bara jag har en tanke med det jag fotograferar

och mitt skrivande, det lilla jag sysslar med, lider inte av något som mitt gitarrspel gör, vilket också är märkligt

varför jag tar upp detta igen är för att en vän till mig beklagade sig över att jag inte spelade något instrument (vi känner inte varandra så bra än), varpå jag svarade att jag visst gör, eller har gjort. Han ville nämligen ha med mig i ett projekt han ska starta, och detta utan att ens veta att jag spelar. Det var ett bra tag sedan jag spelade i band, och jag är rädd att jag ska fega ur bara för att det blir med andra skitduktiga musiker, och jag som knappt kan spela längre. Men jag vill, jag vill otroligt mycket, nästan så det gör ont när jag tänker på det.
Spela gitarr igen, bli kreativ, skapa kaos

nog om det

kram

desperation

det började snurra
ögonblick blev år och timmar förflöt på några sekunder
allt gick på samma gång snabbt och oändligt långsamt

världen började ändra form
förvrängdes, upp och ned
former bildades och försvann

jag lade mig ned
försökte andas, få grepp om allt
få grepp om något
alls

världen stannade upp till slut
slutade ändras, återigen fast form
men inget var sig likt
och skulle aldrig någonsin bli det igen

Ibland stannar jag upp och slutar finnas lite

så känns det ibland
nu låter detta jättenegativt och ledsamt, och det är verkligen inte så jag menar
låt mig förtydliga

ibland
exempelvis när jag åker buss, vissa gånger
eller när jag sitter ensam på ett café
så kan jag få känslan att jag på något vis är utanför allt
att jag klivit ur världen, denna dimension, och liksom befinner mig på ett annat plan
ingen ser mig, men jag ser allt, hör allt och känner allt
folks tankar, känslor, blickar
men också detaljer varken jag eller många andra tänker på
en spricka i listen längst golvet på Wayne's, den lite orangefärgade fläcken på stoppknappen vid mitteningången på bussen, sättet någon vikt sitt bullpapper helt omedvetet i en perfekt fyrkant

det har säkert mycket med att göra att jag uppskattar
nej
älskar
detaljer och att upptäcka vad och varför saker i världen är vackra och bra
det där charmiga men nervösa skrattet från en liten tjej som sitter med Koola Killen på bussen, kontrasten av "o"gräsfläcken mot den kalla men ändå melankoliskt mysiga betongen vid torget, en enda fågel helt ensam i vattnet som till synes helt i harmoni med sig själv långsamt skumpar fram

detaljer är fint
och kan i många fall innebära att helheten inte alls alltid är mer än summan av sina delar
när delarna i sig är det finaste i världen


på tal om detaljer så var det länge sedan jag fotade känner jag
har förlegat mig lite, mest på grund av mörker och min skrala tekniska utrustning som inte klarar de mest enkla mörka eller rörliga förhållandena

bättring på det

kika på http://www.flickr.com/photos/thissilencekeepsmebreathing/
det är där det (har gjort, och kommer göra) händer grejer

nu plugg och Mogwai

kram

tomhet

ljuset skapade skuggor, stora men ensamma
utan liv
skuggor som tar liv mer än ger
ljuset förflyttades, ändrades och lekte med världen
men färgerna var desamma

Tiden
tider
förflöt utan att den kalla, döda planeten ändrade utseende
här fanns inget som kunde terraforma det
inget som kunde bygga något, skapa saker
skapa rörelse

vart jag än kom kände jag igen mig
allt såg likadant ut, överallt

överallt fanns allt, och samtidigt inget
här fanns bara den röda solen
bergen
skuggorna
mörker

och jag

Minnen

Jag läste just en väns blogg
hon funderar över minnen, minnen man inte minns
så att säga
minnen som visserligen finns till, men de är bortglömda
är de då fortfarande minnen? Om man inte minns dem?

Jag har mycket sådant
eller saknar rättare sagt
saknar minnen jag borde ha

När folk berättar glatt
eller sorgligt
om sin barndom, i detalj, med morfarsträffar och midsommarfirandedansruntstången, glassbåtar och röda-vita-rosen
så minns jag väldigt
väldigt
lite
Jag har detaljer, små fragment som satt sig av någon anledning
en sak här, en sak där, ett namn, kanske ett ansikte
men jag kan inte fylla i luckorna
jag minns heller aldrig tidpunkter, eller ens årtal
jag kan ju knappt säga när min mor gick bort, och då var det så sent som -06 (det har jag varit tvungen att kolla upp för att vara säker)
hur ska jag då minnas hur gammal jag var när jag tappade första tanden?
Har jag ens gjort det? Inte vad jag minns.

Jag minns Transformers och He-Man, pannan i bordskanten-till-sjukhuset-plåstra-om, fällkniv i ettan som fröken beslagtog (jag säger "i ettan" men menar i själva verket "när jag och mina föräldrar bodde på behandlingshem för alkoholister under ett år, och jag hann börja ettan där", det är det jag minns), min portugisiska bästa vän Daddie som var livrädd för min katt, en turkos Citroën, smygpussande med flicka i tält, plockande och säljande av solrosor, träskor, Action Force, Pricken, min Musse Pigg-tröja, att bli retad i skolan, disco, klubbor, hockeybilder

jag minns en del saker
men mest separerat från allt annat
för sig självt
på egna ben
ibland kommer det in detaljer som skapar sammanhang och bygger upp en bild av en värld jag måste levt i
men oftast är det lite blankt.
Hur mådde jag? Ingen aning. Vad tänkte jag om något alls? Ingen aning. Hade jag kul? Kanske? När folk brukar minnas barndomen som fin, eller ibland dålig, minns jag den bara delvis
och inte med en känsla, bara med detaljer
Som att betrakta en tavla och bara se färgen på hatten, formen på bordet och antalet stjärnor på himlen, men helt missa misären eller kärleken tavlan i sig förmedlar.

Jag vet inte om jag lider av detta idag
mest troligt inte jättemycket
men kanske lite? Kanske jag hade varit lite gladare om jag vetat om jag varit glad förr?
Jag är visserligen glad nu
men gladare
mer tillfreds
kunna blicka tillbaka och le åt det jag ser, mer än nu

nåväl

kram

insikten

insikt kröp allt närmare
vikten från en miljon världar, en miljon galaxer
verkligheten flöt samman med drömmen
vävdes samman och separerades i det oändliga
verkligheten var en dröm, och drömmen var verklig
och i båda
var jag ensam

jag föll till marken
och där, på mina bara knän
började jag gråta

vaknandet

Jag öppnade ögonen

ljuset förblindade ögonen, gjorde allting suddigt och oskarpt
tid förflöt innan ögonen anpassat sig, innan världen växte fram ur skuggorna
men inget var bekant
inte alls

Landskapet runt omkring hade en märklig ton över sig, nästan färglös
berg, överallt, mörkbruna och stora, sträckte sig vart man än såg
blåste det? sand for upp och dammade här och var
det var som en sjö av sand, men det var ingen vanlig sand, inte som jag minns den
ögonen hade vant sig mer nu, och upptäckte att världen var brun, grå
och röd
tittade upp och såg källan till det röda, solen
liten och kall låg den över planeten

kall?
det var inte kallt, men inte heller varmt
vart var jag? vad har hänt?
jag tittade ner på mina händer
och upptäckte att de var av stål

en robot
en robot, det var jag

Bibliotek och det fina livet

Just nu sitter jag på Örebro Stadsbibliotek
dricker kaffe, har ätit en macka, lyssnar på bra musik, skriver lite här, kikar på bilder jag tagit och skjuter upp lite skolarbeten för att få njuta av denna stund lite.
det är fint just nu

Sitter och pratar lite med Malin om könsord och att skratta
könsord är bra saker, om man inte använder dem som svordom
att istället för "Fan!" bara säga "Kuken i fittan"
det är vulgärt, jag vet
men hur seriöst låter det?
"kuken i fittan"
det är för långt för att vara en bra svordom
och man kan liksom inte ta sig själv på allvar när man säger så
och således blir man lite glad när man kommer på hur fånigt det låter att säga

uttrycket har jag fått från Markus
Han är ett geni utan att veta om det, i många avseenden

jag har lite funderingar på att börja skriva igen
alltså inte skriva ner ord bara, det gör jag ju precis nu
utan skriva skönlitterärt
eller så skönlitterärt det blir när man mer eller mindre medvetet skriver självbiografiskt
har jag tid för sånt?
Kenneth måste ju få en fortsättning
och jag har flera andra idéer jag måste få ner i ord
rymdäventyr
kärlek
möten mellan människor
och andra så där koola saker

räknas en tredje kopp kaffe fortfarande som påtår?

ibland önskar jag att jag var yngre än jag är
inte att jag var jag som 17-åring, utan att jag var jag nu
bara yngre
så jag hade kunnat tagit vara på allt jag nu velat ha gjort, eller kunnat
dessa tankar kommer inte ofta, för jag trivs mycket bra med den jag är och det jag sysslar med
men ibland känns det så
varför vågade jag inte gå något bättre i gymnasiet?
varför lärde jag mig inte skate tidigare?
varför slutade jag med gitarr?
varför
ja, och så fortsätter det
tills jag kommer på att jag är fånig
jag har ju hela världen till mitt förfogande ändå
livet i en hand, kan man säga
att tänka att saker hade varit bättre än de är om man gjort annorlunda är i sig själv fel
för hur vet jag vad som hänt om jag gjort saker annorlunda?
Jag vågar nog påstå att de bästa sakerna redan har hänt, och händer fortfarande
och kommer hända
nu i detta liv, i denna värld
så jag kan inte gjort något fel, något som inte slutligen gjorde bra saker för mig

tänk va
man är med om skit och gör dåliga saker, upplever hemska tillfällen
bara för att lära sig av allt och bli en bra person
ha ett gott liv med fina vänner, intressanta möten och en underbar framtid

jag vågar påstå att jag tror på energi
en energi som finns överallt, som håller allt samman
inte en gud, inte ett högre väsen
bara en energi
livet
världen i sig
vi är alla en del av den

nu kom jag av mig i flumtankar
men det gör inget, flum är bra

kram
(puss)

Stället och sakerna

Nu är man alltså på plats
hemmastadd
rotad, så att säga

lägenheten ser faktiskt ut mer som en lägenhet än man kan vänta sig efter bara några dagar och ingen som helst inredningsbudget
mysigt, öppet, luftigt, ljust, inspirerande
jag gillar det
typ, bäst hittills tror jag bestämt
ja
bestämt

och, det var stället
sakerna då?
jo, det visar sig att Matematik C-kurs inte alls är så enkelt
eller
okej
rättelse
jag suger på Matematik C-kurs
jag suger nog på Matematik B-kurs också för den delen, verkar det som
jag minns ingenting, verkligen inget alls. Någon får gärna sträcka ut en hjälpande hand
eller arm
för det här kommer aldrig gå, när jag dessutom börjar med att ligga lååångt efter
skit

Det har inte hänt så mycket idag, som vanligt
men idag har ändå varit en spännande dag, en annorlunda dag på något sätt
i den nya lägenheten, det nya hemmet, känner jag mig fri och hemma
inte ens dödens studier kan få mig opeppad

kanske det här är stället jag lär mig måla?
kanske det här är stället jag hittar tillbaka till fotograferande?
kanske det här är stället jag börjar skriva igen?
kanske det här är stället jag är stället istället
va?
stället i stället

nu är det dricka kaffe och äta kaka
det du

(kram)

Idag är det bil till Lidköping som är planen
packande, träffa folk, mer packande, planerande
och sedan lasta in alla saker i ett släp och åka till Örebro igen
till lägenheten

Just nu lyssnar jag på Raein
Den Bästa Tiden i Våra Liv
passande låt
faktiskt passande för alla tider jag haft tror jag
men ännu mer nu

mycket saker som varit bra de sista åren
saker som hänt, saker som inte hänt
folk man träffat, lärt känna, vill lära känna
upplevelser, mycket känslor, mycket tankar
fina tankar
personlighetsförändring

nej

rättelse

personlighetsutveckling, även fast det låter som en jobbsökarkurs
utveckling och förstorande av känslor och tankar
jag vågar påstå att det hänt saker med mig
bra saker, saker jag är glad att jag gjort och varit med om
men mest saker jag bara kännt

Nu fortsätter det här i en ny stad, en ny tid
men jag tror att jag hittat en väg att gå efter
lite grann
en stig att följa, för att låta som Yoda
stigen är upplyst endast av några få lyktor längs vägen, men mer behövs inte
resten får gärna vara lite dunkelt och svårt att urskilja
för det kommer nog vara bra det med, på ett eller annat vis

det blir en ny tid
med nytt folk, på många sätt
nytt folk här i stan och kanske nytt folk från andra städer
en ny tid

Det här inlägget låter nog ganska positivt
och det är det också
nästan bara
jag lyckas dölja smärtan och saknaden ganska bra
jag fortsätter nog med det ett tag till

----------------
Now playing: Raein - Den Bästa Tiden i Våra Liv
via FoxyTunes

Nya världar, nytt liv

Nya världar, nytt liv
Originally uploaded by thissilencekeepsmebreathing

Här är mitt nya liv
som det ser ut efter en vecka i en ny stad
nya tankar
nya förhoppningar
nya svårigheter
nya avstånd
nya sinnen

det mesta är nytt
men ändå inte, på något sätt

bilden är tagen på ett av de Wayne's Coffee staden har
ligger precis vid/inbakat i Akademibokhandeln
så det är lite av ett bokcafé
nästan
jag gillar det
där försjunker jag i rymden och robotliv
världar jag bara kan drömma om
och äventyr
det är mysigt

där har jag även tänkt sitta när jag börjar skriva igen
nu i veckan kommer det, är det tänkt
om jag hinner

så är det

kram

----------------
Now playing: Mogwai - Tracy
via FoxyTunes

Känslor

jag tycker om sådana
liksom, alla, tror jag

på ett eller annat sätt är ju alla nödvändiga
och är de nödvändiga är du ju också
bra
och vackra

så ja, jag tycker att sorg
avundsjuka
hat
är vackert på sitt sätt
inte på samma sätt som kärlek, glädje och busighet är så klart
men ändå
vad hade kärlek varit utan hat?

dessutom känner jag ofta känslor väldigt starkt
jag känner aldrig hat, dock
men det mesta annat
det kommer som ett skott i hjärtat, hårt och starkt
jag måste känna saken nu på en gång, jättemycket

det leder ibland till att jag kan uttrycka mig hårt mot folk
att jag liksom tar i när jag egentligen är ödmjuk
det är ju aldrig meningen

men
det innebär också att jag väldigt direkt och spontant
kan älska saker
bara så där
allt möjligt liksom, vädret, människor (ALLA människor)
vägen, trafiken, gatlyktor, Snickers-papper på marken
sirener, trädgrenar, högtalare

men oftast är det positiva känslor
kärlek, som jag sa, att jag börjar skratta
blir lite kär, nyfiken på allt, ler mot alla

jag känner att inlägget spårar ur
men det är helt ok
världen spårar ur, så jag följer med
fast i motsatt riktning, för det är lite roligare än
ditsatt
riktning

jag är en sommaräng
det gör mig väldigt väldigt
väldligt
glad

sommaräng

mm

kram

Lycka och finhet

Idag har varit en väldigt händelselös dag
ringde till komvux och har fått tre olika meddelanden från kommunens växelröst
"anknytning 26 00 återkommer klockan 10:00"
"anknytning 26 00, det är upptaget, var god försök senare"
"anknytning 26 00 svarar inte, var god försök senare"
Var det svårt att liksom bara låta telefonen vara som en telefon är
låta signaler gå fram
så hade jag kommit fram till samma saker själv?

nåväl
lägenhetskontraktspåskrivning klockan tio imorgon
diverse stenar har förflyttat sig från hjärtat till något mindre jobbiga ställen
lyfts, skulle man kunna säga

dricker lite kaffe nu
Nazif är i köket och donar med något på sin dator
och jag gör samma sak med min
sms:ar lite med mysigt folk
och mår bra
jättebra, rent av
jättejättebra
det KAN vara kaffet, men risken
chansen
är större att det är något annat

imorgon bär det av mot skolan tänkte jag, komvux
för att styra upp denna termin
och fixa ett lånekort så jag kan läsa ut boken jag lämnade igen i Lidköping
sida 344 om jag inte minns fel
där var jag
är jag
Har inte lyssnat på musik i min mp3-spelare på jättelänge nu känns det som
kom fram till igår att det mest troligt är därför jag är och har varit grinig och rätt nere ett tag nu
det låter lite weird, men så är det nog trots allt.
Jag lyssnar sällan på "min" musik längre, har inte haft tillfälle med massa folk runtomkring som inte klarar den typen av musik
och sedan jag slutade skapa musik, i band i vilket fall, och inte haft några direkta möjligheter att fotografera (som är mitt tredje sätt, näst efter skrivandet, som fungerar utlösande), så har jag liksom inte fått ut allt jag bär inom mig speciellt bra
Jag behöver det, mycket, då jag alltid känner saker väldigt mycket
jag behöver lyssna på jättearg, eller jätte...bara jättemycket, musik för att få ut det. En promenad och musik, det är det bästa.

Så, imorgon är det lite stadspromenerande för min del
ny stad, nytt folk
nya upptäckter
nya hemliga platser att hitta
och så vidare
med musik i örat och en rutten kamera i handen ska det nog bli bara fint
bara fint

hm
kanske är det kakorna jag ätit som gör mig glad idag?
nej
det är personer
speciella personer
som gör mig glad

Nu är kaffet kallt
fort ska det gå

kram

Roligare inlägg

är vad jag tänkte att det här skulle bli
än förra, menar jag då, för det inlägget var inte så spännande

Var i Örebro på lägenhetsvisning idag
så istället för att panika över boende så står vi nu mest troligt med
TVÅ
lägenheter att tacka ja till

och för att visa att det här är ett roligt inlägg kommer här ett roligt skratt
HAHAHAHAHA
där var det
det var roligt och glatt
faktiskt

nej, jag är egentligen för trött för att skriva
uppdaterar när jag orkar mer

kram

Ord och uttryck, språk och lek

Ibland känns det svenska språket otroligt fattigt
Detta kräver en förklaring känner jag

Oftast tycker jag att språket, det svenska språket, är ganska vackert och bra
precis som jag tycker att alla språk är
som modersmål är det ju väldigt nära till hands, man uttrycker sig lätt på det, känslor och tankar sätts väldigt lätt i ord
men ibland känns det, som sagt, otroligt fattigt och liksom handikappat

Det finns många saker exempelvis engelskan (som trots allt har flest ord) som inte går att säga på svenska, eller vilket fall inte med samma bredd och variation
men det är inte bara det
vissa uttryck och/eller tankar och känslor kan man bara inte uttrycka
ett exempel
"here, at the end of all things"
nu vet jag att "allt låter bättre och mer exotiskt på andra språk än det egna", men säg det själv, och lyssna på det: "Här, vid slutet av allting", eller mer korrekt, "här, vid slutet av alla ting". Nu återgår vi till det engelska igen: "here, at the end of all things". Vilket låter mest dramatiskt? Vilket har mest styrka, vilket låter mest ödesmättat?
Citatet är taget från Sagan om Konungens Återkomst, och jag måste säga att just den meningen är ett av mina favoritmeningar. En sådan där mening man själv skulle velat myntat. Men hur lätt är det, på svenska?

"Here, at the end of all things"
Men
detta innebär inte att jag inte kan använda mig av det svenska språket på ett intressant och roligt vis
tanken med detta inlägg var mer att få klaga lite
och sedan komma fram till något jag gjort för länge sedan: Jag vill lära mig alla ord och uttryck på svenska som finns. Eller så långt det går, och med sån bredd att det blir roligare att prata och skriva på detta språk. En idé är att använda sig av gamla ord och meningar, som "nåväl", "För övrigt" (som, för övrigt, inte är så gammalt, men hur ofta används det?) och "mor och far". Jag älskar det.

Nog om det
lägenhetsvisning imorgon
hoppas vi får den

god natt
god natt till bland annat finland

kram

Inspiration

Jag har verkligen inte inspiration till något kreativt
det är tragiskt, och väldigt
väldigt
ledsamt

jag vill gärna skylla på värdsliga saker
som den brist på utrustning jag har
när det kommer till fotograferandet
en vettig gitarr att spela på
eller sällskap att spela med
men jag vet att det bara är dåliga ursäkter för att jag inte vågar
eller vill
inse sanningen

jag har nog helt tappat
om jag någonsin haft den
talangen till något kreativt
det känns jättetråkigt
jättejättetråkigt

det kan också vara något annat
något som bara gör att jag liksom inte orkar peppa
jag går ju nästan aldrig ut och fotar längre
eller sätter mig ner, tar mig tid, och skriver
men samtidigt
hur kul är det att fotografera med en skitdålig kompakt digitalkamera som knapp kan fokusera
eller med en analog jag inte har råd eller möjlighet att framkalla med?
musikskapande är ju så klart roligt
men även där
det blir ganska lätt
ensamt
jag är van att skapa med andra människor
människor som tillsammans skapar
som triggar varandra
jag är inte van att sitta ensam och skapa storverk

det enda jag kan se som möjligtvis har en framtid är ju skriften
jag älskar att skriva, i vilken form som helst
verkligen

så varför gör jag det inte
mer än här på bloggen vill säga
?

jag hade ju en period där jag skrev lite olika saker
bland annat en novell
som skulle blivit en samling
om en man vid namn Kenneth
det kunde blivit något
men Kenneth försvann och lär nog inte dyka upp igen
han gick hem
kan man säga

borde kanske läsa Doppler igen
och liksom ta tillbaka den där fina och mysiga känslan
revolution i det lilla, på något sätt

så får det bli
och jag kanske ska skriva mig en novell ikväll
trots allt
om jag inte skiter i det och tittar på slö skit-tv istället
vilket som, känns det lite som just nu

Killen med stort K

är jag hos nu
fast med stort J faktiskt
J, som i Johan

Han surfar från sin Nintendo DS (kikar just nu min blogg, paradoxalt nog) medan jag sitter vid hans dator
så där lagom socialt och
inte alls speciellt nördigt

letar lägenheter i Örebro, utan större framgång
några ska höra av sig, kanske imorgon, om vi har tur
annars kan jag tänka mig att kartong och tidningspapper är helt ok
så här års
För övrigt är jag lite trött, kaffe-sugen (kanske fråga om Killen med stort K/J vill sätta på lite) och i lite behov av min bok. Isaac Asimov - Stiftelsen och Jorden.
Inte enormt bra, men har man läst en otroligt bra trilogi och en uppföljare i samma serie vill man inte sluta där, när det fortsätter

Just nu är det så här
Converge - Color Me Blood Red och Animal Collective - Fireworks
funderingar på studier och framtid, pengar och estetiskt liv
och av någon anledning har finland ockuperat mina tankar den sista tiden
finska vinterkriget
bland annat

nu ska jag nog återgå till min (förhoppningsvis snart kaffebryggande) vän
och kanske fråga om jag inte får bränna det spel jag gav honom i julklapp
snålt och lagom fint av mig

I am the Alpha and the Omega, the Beginning and the End, the First and the Last
jag är kool på det viset