Ibland stannar jag upp och slutar finnas lite

så känns det ibland
nu låter detta jättenegativt och ledsamt, och det är verkligen inte så jag menar
låt mig förtydliga

ibland
exempelvis när jag åker buss, vissa gånger
eller när jag sitter ensam på ett café
så kan jag få känslan att jag på något vis är utanför allt
att jag klivit ur världen, denna dimension, och liksom befinner mig på ett annat plan
ingen ser mig, men jag ser allt, hör allt och känner allt
folks tankar, känslor, blickar
men också detaljer varken jag eller många andra tänker på
en spricka i listen längst golvet på Wayne's, den lite orangefärgade fläcken på stoppknappen vid mitteningången på bussen, sättet någon vikt sitt bullpapper helt omedvetet i en perfekt fyrkant

det har säkert mycket med att göra att jag uppskattar
nej
älskar
detaljer och att upptäcka vad och varför saker i världen är vackra och bra
det där charmiga men nervösa skrattet från en liten tjej som sitter med Koola Killen på bussen, kontrasten av "o"gräsfläcken mot den kalla men ändå melankoliskt mysiga betongen vid torget, en enda fågel helt ensam i vattnet som till synes helt i harmoni med sig själv långsamt skumpar fram

detaljer är fint
och kan i många fall innebära att helheten inte alls alltid är mer än summan av sina delar
när delarna i sig är det finaste i världen


på tal om detaljer så var det länge sedan jag fotade känner jag
har förlegat mig lite, mest på grund av mörker och min skrala tekniska utrustning som inte klarar de mest enkla mörka eller rörliga förhållandena

bättring på det

kika på http://www.flickr.com/photos/thissilencekeepsmebreathing/
det är där det (har gjort, och kommer göra) händer grejer

nu plugg och Mogwai

kram