Dag 2 på komvux

Har nu skrivit en fyra sidor lång novell och jag känner mig rätt nöjd. Kenneth handlar det om, det är allt jag säger.

Sitter alltså återigen på komvux.
Killen med ansiktsuttrycket är här idag igen, det är lite kul. Jag gillar detaljer med folk, oavsett om de är roliga, fula, snygga, söta, spexiga eller vad det kan vara. Allt som gör en människa till mer än bara en anonym kropp.

För övrigt så är det en asiatisk tjej jag fastnat lite för. Inte på det sättet så klart, men hon ser intressant ut, rätt söt (kan vara bara jag som tycker, vilket också känns lite bra) och hon påminner om någon jag sett i någon film. Battle Royale kanske? Jag vet inte, men hon har ett bekant utseende, mer än bara som asiat.
Jag tycker mig se att hon ser japansk ut, men vad vet en obevandrad västerlänning som jag egentligen? Hon har hur som helst väldigt softa kläder, rätt speciella och skitsnygga. Jag borde se om hon pratar svenska (det är inte säkert, jag har sett henne plugga Svenska för Invandrare, sfi, så hon kanske inte är så bra på det), och säga att hon ser soft ut. Bara så där.

I övrigt är det franska som gäller snart, vilket jag inte alls är så sugen på. Det kan vara så att jag börjat avsky det språket. I alla fall tisdagar och torsdagar.

Nu ska jag plugga lite

--
Del 2.

Har inte hunnit plugga än (skrev det första för kanske tio minuter sedan). Dricker återigen kaffe och betraktar folk.
Det visar sig att flertalet av de människor jag tittar på följer ett mönster: De tittar på varandra, antingen i ögonen eller på munnen, medan de lyssnar när den andra personen pratar, men så fort det är deras tur så vänder de bort blicken, tittar ut i tomma intet eller kanske ut genom ett fönster. Varför gör de det?

Ja får lite känslan att det är det här muntlig-presentation-syndromet: Man måste hålla händerna sysselsatta med något, oavsett vad det är. En penna, ett papper, fingra på andra handen osv. Det kanske är så att det är jobbigt att titta på någon medans man pratar så man fokuserar så hårt på att titta på något annat.

Eller så måste de tänka medan de pratar hela tiden, vilket också känns tragiskt. Är det man säger verkligen värt något om man inte för en sekund kan se den andra i ögonen och säga det?

trist
nu ska jag nog dock plugga lite. Återigen.