Återigen

Nu var det ett tag sedan jag skrev sist. Har haft mycket att göra.
Fullt upp rent av.
Det har jag visserligen fortfarande, men jag låter mig ta lite tid åt att skriva ner mina reflektioner och tankar en stund, och inte bara rada upp vad Genghis Khan tog sig för.
SÅ intressant är han inte.

Just nu sitter jag på komvux, i cafeterian, och skriver, dricker kaffe och tittar på relativt anonyma människor.
Det är just nu sex personer i mitt synfält. Den enda jag egentligen lägger märke till är en kille (jag vill kalla honom karl, då han säkerligen är äldre än mig, men han ser ut som en liten kille i ansiktet) jag fastnat med blicken på.
Han är inte mer speciell än i ett globalt, alla-är-unika-sammanhang, men han ser rätt rolig ut. Hans ansikts uttryck alltså konstant en blandning av att äta något surt, att kisa med ögonen för blåst och att lyfta på ögonbrynen. Så ser han ut hela tiden, förutom att han då tittar så klart. Men han ser hela tiden förvånad och liksom i blåst ut. Det ser hur kul ut som helst, och jag började nästan skratta högt när jag upptäckte det.

Detta är så klart inget elakt menat, han är ju inte ful på något sätt. Han är kanske inte snygg heller, men det hör inte hit. Han ser bara väldigt rolig ut.

En annan sådan person klev innanför skolans dörrar igår eftermiddag innan jag skulle gå härifrån.
Hon kliver in och ser ut att precis när hon öppnat dörren helt glömt bort vart hon var eller vad hon kan tänkas ha haft för mål med att vara där hon nu befann sig. Utöver mig var det tomt i cafeterian, och hon tittar liksom nästan förbi mig, bara lite hastigt, innan hon fortsätter se helt vilsen och förvånad ut, går långsamt in i skolan, medan hon tittar runt sig lite försiktigt.
Jag ville gå fram och fråga om hon behövde hjälp, men jag lät henne leva i sin värld ett tag till.

Vill inte störa ordningen, vara lite mer som en dokumentärfilmare än aktör.


Nu ska jag återgå till studierna, det kan hända att jag uppdaterar igen senare.